Backpackpackers

Morsning!

-

Två trötta ynglingar steg upp till en kylig morgon för att bevittna soluppgången, som de hört så mycket gott om. Som ni ser på bilden lämnades inget mer att önska...

006

Fantastisk vacker soluppgång!

-

Efter detta bakslag begav vi oss tillbaka till hotellet för en liten tupplur, innan vi påbörjade vår resa nerför berget strax efter tio. Trappstegen var täckta av is och snö, både jag och Fabian höll på att ramla ett antal gånger. Efter ett tag kom vi ner till de argsinta aporna från dagen innan - den här gången fick vi se en apa som satt och käkade ur en kryddpåse. Kanske var det den från Fabians nudelpaket?

031

Så här glad kan man vara efter en kryddpåse.

-

Vägen ner var riktigt jobbig, speciellt då jag själv är riktigt förkyld. Lyckades tydligen hålla Fabian vaken större delen av natten med hostningar, men tydligen även en del högljutt pratande/skrikande på svengelska. Vi var väl inte i högform när vi jobbade oss ner genom molnen, speciellt jag kände mig riktigt risig. Dessutom var det inte rätt nerför, många partier tycktes gå mer uppför än nerför. Ganska frustrerande att stappla sig nerför trappor i tvåhundra meter, för att sedan gå upp 100 meter igen...

079

Svettig, trött och frustrerad!

-

Väl nedanför molnen hade vi en fantastisk utsikt på vår vandring. Turisterna var som bortblåsta och det enda som hördes var små porlande vattendrag, ett och annat brusande vattenfall och apskrik i fjärran. Vi hade dessvärre en tid att passa, till råga på allt gick vi fel. Vi valde omedvetet en mycket längre väg, men troligtvis även en vackrare. Dessvärre fanns det inte mycket tid att stanna och njuta av landskapet.

-

Efter ett par timmar kom vi till ett område med riktigt mycket apor, här blev Fabian påhoppad igen av en apa. Lyckades faktiskt få det hela på film - apan går försiktigt fram till Fabian, rycker honom lite i byxbenet innan han reser sig upp på bakbenen - och sticker ner handen i Fabians ficka! Som tur var hade vi båda vandringsstavar, som det funkade bra att mota bort aporna med.

-

Den sista biten höll vi väldigt högt tempo, klockan gick nämligen mot sex och vi var rädda att de sista bussarna skulle gå för dagen. Vi hade hört klockan 5 som sista tid, och hade räknat med att tvingas spendera ytterliggare en natt i närheten av berget, istället för att åka tillbaka till den småsömniga 10-miljonersstaden Chengdu.

-

Den sista biten sprang vi mer än vi gick, och ett par minuter innan 6 kom vi fram till busstationen. Vi hade en lapp med Chengdu skrivet på kinesiska, fick köpt biljetten rekordsnabbt och hoppade på bussen. Vi visste att vi var tvungna att byta i byn nära berget, men vi hade vaga förhoppningar om att ta oss till Chengdu samma kväll. Först trodde vi att vi var påväg upp på berget igen, men snart var vi på rätt spår. Väl på den lilla stationen i Emei började vi fråga oss för efter Chengdu, men det såg ganska dystert ut. Då dök hon upp - en frenetiskt kvinna som kom halvspringandes mot oss och ropade "Chengduuu, Chengduuu". Vi följde blint kvinnan mellan de olika bussarna, innan hon puttade in oss på en buss, trots att vi inte hade någon biljett. Vi slog oss ner på två lediga platser, men strax därefter berättade en tjej som satt framför oss att alla platser var numrerade, och att biljetterna var slut. Då dök hon upp igen - vår räddande ängel. Det blev ett farligt liv på bussen och vi vet inte vad som sades, men vi förstod att damen tog vårt parti och de andra kineserna var sura. Efter ett tag fick vi byta platser, tumultet lade sig lite och vi trängde in oss längst bak i hörnet. Kvinnan kom och sa "Money, money!" och vi betalade henne glatt. Hon kanske gjorde en femma på oss, men vi kom till Chengdu enligt plan!

-

Väl framme i Chengdu var det första vi såg ett McDonalds. Skräpmat har aldrig smakat så bra!

-

Imorgon beger vi oss till 30-miljonersstaden Chongqing, där vi tänkt leta upp en billigt flodkryssning på Yangtzefloden. Vi hörs!

-

Over and out.

/Sam

Morsning!

-

Två trötta ynglingar steg upp till en kylig morgon för att bevittna soluppgången, som de hört så mycket gott om. Som ni ser på bilden lämnades inget mer att önska...

Fantastisk vacker soluppgång!

-

Efter detta bakslag begav vi oss tillbaka till hotellet för en liten tupplur, innan vi påbörjade vår resa nerför berget strax efter tio. Trappstegen var täckta av is och snö, både jag och Fabian höll på att ramla ett antal gånger. Efter ett tag kom vi ner till de argsinta aporna från dagen innan - den här gången fick vi se en apa som satt och käkade ur en kryddpåse. Kanske var det den från Fabians nudelpaket?

-

Vägen ner var riktigt jobbig, speciellt då jag själv är riktigt förkyld. Lyckades tydligen hålla Fabian vaken större delen av natten med hostningar, men tydligen även en del högljutt pratande/skrikande på svengelska. Vi var väl inte i högform när vi jobbade oss ner genom molnen, speciellt jag kände mig riktigt risig. Dessutom var det inte rätt nerför, många partier tycktes gå mer uppför än nerför. Ganska frustrerande att stappla sig nerför trappor i tvåhundra meter, för att sedan gå upp 100 meter igen...

Svettig, trött och frustrerad!

-

Väl nedanför molnen hade vi en fantastisk utsikt på vår vandring. Turisterna var som bortblåsta och det enda som hördes var små porlande vattendrag, ett och annat brusande vattenfall och apskrik i fjärran. Vi hade dessvärre en tid att passa, till råga på allt gick vi fel. Vi valde omedvetet en mycket längre väg, men troligtvis även en vackrare. Dessvärre fanns det inte mycket tid att stanna och njuta av landskapet.

-

Efter ett par timmar kom vi till ett område med riktigt mycket apor, här blev Fabian påhoppad igen av en apa. Lyckades faktiskt få det hela på film - apan går försiktigt fram till Fabian, rycker honom lite i byxbenet innan han reser sig upp på bakbenen - och sticker ner handen i Fabians ficka! Som tur var hade vi båda vandringsstavar, som det funkade bra att mota bort aporna med.

-

Den sista biten höll vi väldigt högt tempo, klockan gick nämligen mot sex och vi var rädda att de sista bussarna skulle gå för dagen. Vi hade hört klockan 5 som sista tid, och hade räknat med att tvingas spendera ytterliggare en natt i närheten av berget, istället för att åka tillbaka till den småsömniga 10-miljonersstaden Chengdu.

-

Den sista biten sprang vi mer än vi gick, och ett par minuter innan 6 kom vi fram till busstationen. Vi hade en lapp med Chengdu skrivet på kinesiska, fick köpt biljetten rekordsnabbt och hoppade på bussen. Vi visste att vi var tvungna att byta i byn nära berget, men vi hade vaga förhoppningar om att ta oss till Chengdu samma kväll. Först trodde vi att vi var påväg upp på berget igen, men snart var vi på rätt spår. Väl på den lilla stationen i Emei började vi fråga oss för efter Chengdu, men det såg ganska dystert ut. Då dök hon upp - en frenetiskt kvinna som kom halvspringandes mot oss och ropade "Chengduuu, Chengduuu". Vi följde blint kvinnan mellan de olika bussarna, innan hon puttade in oss på en buss, trots att vi inte hade någon biljett. Vi slog oss ner på två lediga platser, men strax därefter berättade en tjej som satt framför oss att alla platser var numrerade, och att biljetterna var slut. Då dök hon upp igen - vår räddande ängel. Det blev ett farligt liv på bussen och vi vet inte vad som sades, men vi förstod att damen tog vårt parti och de andra kineserna var sura. Efter ett tag fick vi byta platser, tumultet lade sig lite och vi trängde in oss längst bak i hörnet. Kvinnan kom och sa "Money, money!" och vi betalade henne glatt. Hon kanske gjorde en femma på oss, men vi kom till Chengdu enligt plan!

-

Väl framme i Chengdu var det första vi såg ett McDonalds. Skräpmat har aldrig smakat så bra!

-

Imorgon beger vi oss till 30-miljonersstaden Chongqing, där vi tänkt leta upp en billigt flodkryssning på Yangtzefloden. Vi hörs!

Och ja, som ni kanske märker matar jag bara in bilderna här nedanför - ursäkta att jag är så oambitiös!

Over and out.

/Sam