Backpackpackers

Dag 59 - 23:e december och bar överkropp

-

Morsning!

-

Först vill jag börja med att meddela att julen är räddad. Den ganska omdebatterade fildelningssajten Piratebay blir vår räddande ängel. Nedladdningen av Kalle Ankas Jul är färdig, och imorgon kommer den att sändas 15.00 på vårat hotellrum. Före detta laddar vi även med Musses Jul i Ankeborg.

-

Sovmorgon!

Sov ut, käkade en god frukost och det väldigt lugnt på rummet. Någon gång vid middagstid pallrade jag mig ner till ett parkområde, som var omgärdat av ganska pompösa rabatter. Efter att tangerat världsrekordet i längdhopp var jag helt ensam på en väldigt stor gräsplätt. Det måste ha varit runt 20 grader där i solen, så jag slängde av mig tröjan, fullt medveten om att jag snart skulle bli öns sevärdhet. Har man rest runt här i en månad så tvingas man faktiskt i att skita i folks blickar.

En strandad vitval på hamnplan

Snart kom Fabian lugnt gåendes, naturligtvis hade han hittat en liten stig som ledde in i parken. Han upplyste mig om att jag hade blivit en liten attraktion längs promenadstråket omkring parken. Jag försvarade det hela med att jag gör så här när jag är hemma, innan jag föll in i ett halvslummer igen.

En stund senare rycktes jag ur min behagliga tillvaro av ett litet försynt "Hello!".

Jag tittar upp lite yrvaket, och får naturligtvis syn på fyra kineser med sina kamerar i högsta hugg.

- "Hi!" svarar jag lite sömnigt och drar på mig tröjan, medan de fyra kineserna betraktar mig som om jag vore från en annan planet.

- "Where are you from?" tryckte killen ur sig på knagglig frasboksengelska.

-  "Sweden" svarade jag glatt och möttes av det sedvanliga, totalt nollställda "Aaaaaah"-et.

När gruppen, som bara stod någon meter ifrån mig, fortsatte att betrakta mig noggrant under pinsamt lång tystnad tröttnade jag lite halvt.

"Any questions?" frågade jag med ett ansträngt leende.

"Nono!" svarade de generat, medan de stod kvar och betraktade mig.

Jag gav dem återigen ett stort, påklistrat leende, i hopp om att för en gångs skull kunna bli lämnat i fred i det här landet.

Ganska snart hör jag ett litet trevande "Öööhhmm...".

Den ene killen står och håller fram kameran med ett förhoppningsfullt leende.

-

Jag har försökt ha som vana att alltid lämna över min kamera vid sådana här tllfällen, så just nu har jag en imponerande samling foton där jag poserar glatt med kineser. Hade tänkt att sätta ihop det hela till ett snygg kollage. Något att fylla väggen med vid hemkomst.

Förövrigt var den ene av de två killarna den längsta kines jag poserat med, han nådde mig ända upp till öronen. När jag ställde mig upp och det gick upp för honom att jag var en bra bit längre, möttes jag av fascinerat "Woooooooow". Han hade mött sin överman.

Sightseeing och intressanta människomöten

Efter detta spatserade jag runt lite på egen hand, den lilla ön är fantastisk mysig. Byggnaderna skvallrar om tiden som kolonialö - en del av dem är restaurerade bostäder, en hel del är ombyggda till hotell medan andra lämnade att förfalla. Allt är så annorlunda - palmerna, folket och maten - men ändå känns det precis som att spatsera runt på en liten ö i medelhavet. Rätt som det var gick det upp för mig att det faktiskt var Stilla Havet jag gick längs med. Känns ganska häftigt att ha åkt från ett världshav till ett annat, utan att använda flyg...

-

Begav mig ut i skymningen för att fota lite spöklika gamla kolonialbyggnader. Träffade ganska snart på en tjej och en kille i min egen ålder, som var lite allmänt nyfikna på mig och vad jag höll på med.Vi började småprata lite, de hade båda sökt sig bort från fastlandet för att komma hit och jobba inom turistnäringen. Samtalet fortsatte, och det hela slutade med att de visade runt mig på och visade lite guldkorn, innan de följde mig hem till hotelldörren igen. Killen kunde inte så bra engelska, men tjejen svarade för dem båda. Hennes högsta dröm var att tjäna ihop pengar, så att hon kunde få chansen att resa runt och se världen precis så som jag gjorde...

-

Väl hemma igen tog vi båda det lugnt ett tag, innan vi gick ut för att käka. Då träffade vi på en annan västerlänning, Joseph, som bodde här i Kina. Han såg ut att vara en riktig hippie, och våra fördomar stämde in ganska bra. Kanske inte jättesvårt att lista ut när killen har skägg ner på bröstet och dreadlocks till midjan...

Vi slog oss ner alla tre på en parkbänk och han berättade lite om sitt liv. Han hade varit ute på luffen i 13-14 år, och spenderat den mesta av tiden i Kina. Han även sett större delen av Europa, och totalt besökt ett 40-tal länder. Han hankade sig fram genom att undervisa i engelska, något förvånande hade han även en universitetsexamen. Han berättade om att han sett hans vänner gå ner sig i träsket i New York, och hur han brutit med dem för att starta upp på ny kula. Oouerhört fascinerande historia, men jag skulle absolut inte vilja byta med honom.

"Well, where do you consider that your home is then?" frågade jag honom lite försynt.

"My home is the earth, duuude" svarade han så snabbt hans reducerade skara hjärnceller tillät.

-

Over and out.

/Sam

Morsning!

-

-

Sov ut, käkade en god frukost och det väldigt lugnt på rummet. Någon gång vid middagstid pallrade jag mig ner till ett parkområde, som var omgärdat av ganska pompösa rabatter. Efter att tangerat världsrekordet i längdhopp var jag helt ensam på en väldigt stor gräsplätt. Det måste ha varit runt 20 grader där i solen, så jag slängde av mig tröjan, fullt medveten om att jag snart skulle bli öns sevärdhet. Har man rest runt här i en månad så tvingas man faktiskt i att skita i folks blickar.

-

Snart kom Fabian lugnt gåendes, naturligtvis hade han hittat en liten stig som ledde in i parken. Han upplyste mig om att jag hade blivit en liten attraktion längs promenadstråket omkring parken. Jag försvarade det hela med att jag gör så här när jag är hemma, innan jag föll in i ett halvslummer igen.

En stund senare rycktes jag ur min behagliga tillvaro av ett litet försynt "Hello!".

Jag tittar upp lite yrvaket, och får naturligtvis syn på fyra kineser med sina kamerar i högsta hugg.

- "Hi!" svarar jag lite sömnigt och drar på mig tröjan, medan de fyra kineserna betraktar mig som om jag vore från en annan planet.

- "Where are you from?" tryckte killen ur sig på knagglig frasboksengelska.

-  "Sweden" svarade jag glatt och möttes av det sedvanliga, totalt nollställda "Aaaaaah"-et.

När gruppen, som bara stod någon meter ifrån mig, fortsatte att betrakta mig noggrant under pinsamt lång tystnad tröttnade jag lite halvt.

"Any questions?" frågade jag med ett ansträngt leende.

"Nono!" svarade de generat, medan de stod kvar och betraktade mig.

Jag gav dem återigen ett stort, påklistrat leende, i hopp om att för en gångs skull kunna bli lämnat i fred i det här landet.

Ganska snart hör jag ett litet trevande "Öööhhmm...".

Den ene killen står och håller fram kameran med ett förhoppningsfullt leende.

-

Jag har försökt ha som vana att alltid lämna över min kamera vid sådana här tllfällen, så just nu har jag en imponerande samling foton där jag poserar glatt med kineser. Hade tänkt att sätta ihop det hela till ett snygg kollage. Något att fylla väggen med vid hemkomst.

Förövrigt var den ene av de två killarna den längsta kines jag poserat med, han nådde mig ända upp till öronen. När jag ställde mig upp och det gick upp för honom att jag var en bra bit längre, möttes jag av fascinerat

"Woooooooow". Han hade mött sin överman.

Efter detta spatserade jag runt lite på egen hand, den lilla ön är fantastisk mysig. Byggnaderna skvallrar om tiden som kolonialö - en del av dem är restaurerade bostäder, en hel del är ombyggda till hotell medan andra lämnade att förfalla. Allt är så annorlunda - palmerna, folket och maten - men ändå känns det precis som att spatsera runt på en liten ö i medelhavet. Rätt som det var gick det upp för mig att det faktiskt var Stilla Havet jag gick längs med. Känns ganska häftigt att ha åkt från ett världshav till ett annat, utan att använda flyg...

-

Begav mig ut i skymningen för att fota lite spöklika gamla kolonialbyggnader. Träffade ganska snart på en tjej och en kille i min egen ålder, som var lite allmänt nyfikna på mig och vad jag höll på med.Vi började småprata lite, de hade båda sökt sig bort från fastlandet för att komma hit och jobba inom turistnäringen. Samtalet fortsatte, och det hela slutade med att de visade runt mig på och visade lite guldkorn, innan de följde mig hem till hotelldörren igen. Killen kunde inte så bra engelska, men tjejen svarade för dem båda. Hennes högsta dröm var att tjäna ihop pengar, så att hon kunde få chansen att resa runt och se världen precis så som jag gjorde...

-

Väl hemma igen tog vi båda det lugnt ett tag, innan vi gick ut för att käka. Då träffade vi på en annan västerlänning, Joseph, som bodde här i Kina. Han såg ut att vara en riktig hippie, och våra fördomar stämde in ganska bra. Kanske inte jättesvårt att lista ut när killen har skägg ner på bröstet och dreadlocks till midjan...

Vi slog oss ner alla tre på en parkbänk och han berättade lite om sitt liv. Han hade varit ute på luffen i 13-14 år, och spenderat den mesta av tiden i Kina. Han även sett större delen av Europa, och totalt besökt ett 40-tal länder. Han hankade sig fram genom att undervisa i engelska, något förvånande hade han även en universitetsexamen. Han berättade om att han sett hans vänner gå ner sig i träsket i New York, och hur han brutit med dem för att starta upp på ny kula. Oouerhört fascinerande historia, men jag skulle absolut inte vilja byta med honom.

"Well, where do you consider that your home is then?" frågade jag honom lite försynt.

"My home is the earth, duuude" svarade han så snabbt hans reducerade skara hjärnceller tillät.

-