Backpackpackers

En högst händelserik onsdagkväll

-

Godkväll!

-

Klockan är 00.30 lokal tid, fyra ynglingar har nu lagt sig tillrätta efter en hel del tumult.

Innan vi skulle ge oss iväg med tåget var jag tvungen att posta lite grejer. Jag hade fått postkontoret utpekat på en karta, dessutom en adress. Det visade sig ganska snart att adress och det utpekade stället på kartan var två helt olika ställen. Av de få personer som inte nonchalerade mig, var det bara att fåtal som pratade engelska. De som jag väl lyckades kommunicera med hänvisade mig över hela Moskva, vilket inte gjorde saken lättare. Tillslut lyckades jag hitta postkontoret men äventyret var inte slut här...

-

Engelskakunskaperna på postkontoret befann sig på normal svensk lågstadienivå. Tillslut lyckades personalen förklara att paketet var för stort och hänvisade mig vänligt men bestämt till ett annat kontor. Jag lyckades förklara att jag hade bråttom, varpå de motvilligt gick med på att paketera om mitt paket så att det faktiskt fick postas. Efter detta var jag dessutom tvungen att stanna kvar för att titta på när damen skulle skriva en uppsats i postbyråkrati, innan jag slutligen fick betala och springa därifrån.

-

Äventyret var dock inte slut här - mitt lokalsinne är under all kritik och jag hade ett boende att hitta. När stressen smyger sig på är det inte lättare att lokalisera sig.

Plötsligt stod jag där i ett vägskäl vid en huvudgata - höger, vänster, framåt eller bakåt verkade alla vara lika usla alternativ. Paniken började nå en okontrollerbar nivå, logik och lokalsinne var båda lika bortblåsta. Det var då hon uppenbarade sig - flickan på reklamskylten, som jag hela veckan beundrat. Av alla byggnader och vägar i i närheten var hon mitt enda landmärke.

-

Med sitt blonda hårsvall, förtrollande blick och ett sken som lyste upp den kalla Moskvakvällen sa hon till mig att följa henne. Jag kände mig som Usain Bolt där jag sprang, sicksackandes mellan kostymnissar och babuschkor. Hennes sken blev starkare för varje steg, likaså blev min övertygelse att jag var påväg åt rätt håll. När jag började närma mig henne dök den plötsligt upp, som från ingenstans; Tunnelbanestationen vi färdats med hela veckan. Härifrån var det bara en minut till hostellet - hon hade lett mig hem.

-

Trots mitt lilla äventyr var vi på stationen en timme före avresa, väl här blev stämningen ganska olustig. Vi var i stort sett de enda turisterna, utstirrade sådan, i en handelskaravan av ganska aggressiva mongoler. Ganska snart började några av dem fråga var vi hade våran hytt, samt om de inte kunde få se våra biljetter. Naturligtvis fick de inte se några biljetter, dock var det inte slut på bekymren här. När tåget väl anlände på perrongen försökte vi ta oss in i vår hytt så fort som möjligt. Dessvärre var det ett stort antal helgalna mongoler som skulle in med alla sina varor samtidigt - men efter att ha blivit knuffade, klämda och allmänt illa behandlade av detta primitiva ryttarfolk lyckades vi tillslut ta oss in i en kabin (vår kabin var full av varor, så vi tog den som låg bredvid).

-

Dessvärre var alla lagringsutrymmen i kabinen fullproppade med varor, varpå ägaren snart uppenbarade sig. Vi försökte förklara för honom att vi absolut inte tänkte ha hans varor i vår kabin men gubben gav sig inte utan fortsatte gapa om att hans grejer skulle vara där inne. Stämningen blev snart ganska hetsk när vi försökte slänga ut hans grejer, varpå han svarade med att hoppa på Katie och ta våra biljetter som hon hade i handen. Dessa lyckades vi ta tillbaka och medan de andra i hytten fortsatte att gapa och halvbrottas med vilden fick jag tag i en tågvärdinna som hjälpte oss. Under tiden fick Fabian känna på en mongolisk knytnäve i solar plexus...

-

Kalabaliken till trots fick vi en hytt, dessutom tömd på varor. Riktigt hemtrevlig blev den tillslut.

-

Over and out.

/Sam

Godkväll!

-

Klockan är 00.30 lokal tid, fyra ynglingar har nu lagt sig tillrätta efter en hel del tumult. En riktigt obekväm stämning var det stundtals.

-

Innan vi skulle ge oss iväg med tåget var jag tvungen att posta lite grejer. Jag hade fått postkontoret utpekat på en karta, dessutom en adress. Det visade sig ganska snart att adress och det utpekade stället på kartan var två helt olika ställen. Av de få personer som inte nonchalerade mig, var det bara att fåtal som pratade engelska. De som jag väl lyckades kommunicera med hänvisade mig över hela Moskva, vilket inte gjorde saken lättare.

-

Väl på postkontoret visade sig engelskakunskaperna befinna sig på normal svensk lågstadienivå. Tillslut lyckades personalen förklara att paketet var för stort och hänvisade mig vänligt men bestämt till ett annat kontor. Jag lyckades förklara att jag hade bråttom, varpå de motvilligt gick med på att paketera om mitt paket så att det faktiskt fick postas. Efter detta var jag dessutom tvungen att stanna kvar för att titta på när damen skulle skriva en uppsats i postbyråkrati, innan jag slutligen fick betala och springa därifrån.

-

Äventyret var dock inte slut här - mitt lokalsinne är under all kritik och jag hade ett boende att hitta. När stressen smyger sig på är det inte lättare att lokalisera sig.

Plötsligt stod jag där i ett vägskäl vid en huvudgata - höger, vänster, framåt eller bakåt verkade alla vara lika usla alternativ. Paniken började nå en okontrollerbar nivå, logik och lokalsinne var båda lika bortblåsta. Det var då hon uppenbarade sig - flickan på den stora reklamskylten, som jag hela veckan beundrat. Av alla byggnader och vägar i i närheten var hon mitt enda landmärke.

-

Med sitt blonda hårsvall, förtrollande blick och ett sken som lyste upp den kalla Moskvakvällen sa hon till mig att följa henne. Jag kände mig som Usain Bolt där jag sprang, sicksackandes mellan kostymnissar och babuschkor. Hennes sken blev starkare för varje steg, likaså blev min övertygelse att jag var påväg åt rätt håll. När jag började närma mig henne dök den plötsligt upp, som från ingenstans; tunnelbanestationen vi färdats med hela veckan. Härifrån var det bara en minut till hostellet - hon hade lett mig hem.

-

Trots mitt lilla äventyr var vi på stationen en timme före avresa, väl här blev stämningen ganska olustig. Vi var i stort sett de enda turisterna, utstirrade sådana, i en handelskaravan av ganska aggressiva mongoler. Ganska snart började några av dem fråga var vi hade våran hytt, samt om de inte kunde få se våra biljetter. Naturligtvis fick de inte se några biljetter, dock var det inte slut på bekymren här. När tåget väl anlände på perrongen försökte vi ta oss in i vår hytt så fort som möjligt. Dessvärre var det ett stort antal helgalna mongoler som skulle in med alla sina varor samtidigt - men efter att ha blivit knuffade, klämda och allmänt illa behandlade av detta stundtals aggresiva ryttarfolk lyckades vi tillslut ta oss in i en kabin (vår kabin var full av varor, så vi tog den som låg bredvid).

-

Dessvärre var alla lagringsutrymmen i kabinen fullproppade med varor, varpå ägaren snart uppenbarade sig. Vi försökte förklara för honom att vi absolut inte tänkte ha hans varor i vår kabin men gubben gav sig inte utan fortsatte gapa om att hans grejer skulle vara där inne. Stämningen blev snart ganska hetsk när vi försökte slänga ut hans grejer, varpå han svarade med att hoppa på Katie och ta våra biljetter som hon hade i handen. Dessa lyckades vi ta tillbaka och medan de andra i hytten fortsatte att gapa och halvbrottas med vilden fick jag tag i en tågvärdinna som hjälpte oss. Under tiden fick Fabian känna på en mongolisk knytnäve i solar plexus...

-

Kalabaliken till trots fick vi en hytt, dessutom tömd på varor. Riktigt hemtrevlig blev den tillslut.

-

Over and out.

/Sam