Backpackpackers

-

Jag vet inte riktigt var jag ska börja detta inlägg, eftersom jag just nu är ganska bitter. Eftersom dagen fram till för några timmar sen var riktigt lyckad kanske det är bäst att jag tar det från början.

-

Vi steg upp vid halvnio-tiden för att bege oss till den Förbjudna staden. Frukost inhandlades på vägen - varma mackor med en friterad kycklingfilé inuti. Kalaset gick på hela 2 riksdaler och 68 öre, vilket fick det hela att smaka mycket bättre.

-

Synen av Himmelska fridens torg, samt porten in till Förbjudna staden med Maos porträtt hängandes ovanför ingången är en syn man sent kommer att glömma. Lika alla andra turister ställde vi oss för att ta lite foton, på något sätt tycktes vi inte smälta in lika bra som alla andra. Det skulle kunna ha att göra med att jag är två huvuden längre än de flesta människor här, samt att jag inte har riktigt lika mörkt hår som den stora skaran, men jag vill inte dra några förhastade slutsatser.

Ganska snart knackade tonårsflickorna på axlarna och fotoblixtarna haglade. Plötsligt visste jag hur Lennon och McCartney hade det på sin tid. Har faktiskt aldrig känt mig så utstirrad i hela mitt liv som jag gjorde idag...

-

Större delen av dagen spenderades inne i förbjudna staden. Tempelområdet är sanslöst stort, det blev lite som med Eremitaget -  de första timmarna är man oerhört hänförd men mot slutet av dagen har man svårt att ta in allt. De hade en liten show klockan 2 med riktigt häftiga klockspel i en byggnad som låg lite avsides. Byggnaden innehöll enbart klockor, den ena mer detaljerad och glamoröst utsmyckad än den andra. Ganska maffigt var det!

Det faktum att de flesta av klockorna gjordes på 1600-talet gör att man blir ganska imponerad av finesserna och mekaniken. Filmade hela showen, dessvärre kan jag inte ladda upp den från den här uppkopplingen...

-

Efter Förbjudna staden begav vi oss mot Himmelska fridens torg. På vägen dit träffade vi på en del folk som gärna ville visa oss lite av Peking, vi tackade dock nej till detta och fortsatte för att se ceremonin som utspelade sig när den kinesiska flaggan skulle sänkas. Det kändes ganska läskigt att se det hela, speciellt när armens blick lyftes mot porträttet av Mao och gjorde honnör. Enligt den amerikanske killen vi träffade på tåget har dagens kinesiska ungdomar inte en aning om vad som hände på detta torg 1989...

1989 är förövrigt ett väldigt spännande och händelserikt år:

Efter ceremonin på Himmelska fridens torg började vi bege oss mot hostellet. På vägen dit var allting som vanligt, vi fyra fick ganska stor uppmärksamhet och diverse tjejer skulle fotograferas tillsammans med oss. Då kommer två tjejer i vår ålder fram till oss, den ene med stora, runda glasögon och den andre med en kropp som påminde om Homer Simpson. Två helylletjejer som visserligen var smått frenetiska, men som man inte trodde något illa om - förutom att de förmodligen skulle bli väldigt efterhängsna och jobbiga att göra sig av med. Vi var allmänt trevliga och pratade om universitetsstudier och dylikt. De två tjejerna sade sig studera till engelskalärare.

-

De ville ta med oss på kopp kaffe eller te, artiga som vi är kände vi att vi hade svårt att tacka nej. Försynt följde vi med och lät oss ledas in i en liten teaffär, där de hade ett litet rum med en vacker trädisk. Vi hade inga misstankar om att något inte stod rätt till, damen tog upp en prislista där det stod massa kinesiska tecken följt av 30 yen - 30 svenska kronor, vilket inte är så farligt. Teceremonin satte igång, bakgrundsfakta ingick och allt kändes väldigt intressant. När vi kände oss klara frågade de om vi inte ville ha en runda till, snåla som vi är tackade vi artigt men bestämt nej. De försökte även sälja lite teer och annat krimskrams till oss, även detta sa vi nej till. Det var något som fick oss att för ett ögonblick totalt glömma bort alla varningar vi fått - annars är vi smått paranoida och tror ofta det värsta om folk vi möter... Fram till när vi fick notan var detta en av de mest spännande grejerna vi gjort, teerna smakade gott och tilltugget likaså.

-

När notan sen kom visade det sig att varje enskild liten tekopp (uppskattningsvis 4 cl) gick på 30 yen. Vi hade ju fått smaka på 10 olika teer, således blev det 300 yen per person, samt lite extra pengar för "rumshyra" och tilltugget. 333,50 yen per person - och ut kom jag med en svedd tunga och ett otroligt sargat självförtroende. Till saken hör att jag innan denna resan aldrig druckit en hel kopp te... De hade gjort allt på ett så skickligt sätt att vi inte förstod att de var i maskopi, det gick upp för oss först efteråt när vi väl tänkte efter. Det finns ju en hel del lyx i Peking, vill man leva dyrt går även det förträffligt och förmodligen går det att spendera långt mer än 350 kronor på teer...

-

Nåväl, 350 kronor hit och dit är väl inte hela världen, vi lärde oss ju en läxa.

Humöret var väl inte på topp på vägen hemåt, och Ashley lyckades som vanligt fånga min sinnesstämning med en rapp kommentar:

"One day you're walking down the red carpet in Hollywood - the next day you get scammed in a tea shop!"

-

Tillbaka på hostellet möts vi av det obligatoriska "How's it goin'?" och när jag svarar "We got scammed" med en bitter min möts vi av ett unisont "Ooo no, not the tea thing?"...

-

Over and out.

/Blåögd, dum turist