Backpackpackers

Morsning!

-

Idag råkade jag ut för en mycket otäck sak, som mycket väl kunde ha blivit det sista som hände på den här resan.

-

Efter att Li lagat frukost begav jag mig till White Beach en sista gång, medan Li skulle träffa någon bekant. Efter att ha stekt ikapp med Mickan och Andrea begav jag mig vid 1-tiden bort till Li, eftersom vi skulle ut på en snorklingstur. Det första stoppet var ganska fisklöst, men jag och Li hade hört om ett ställe i närheten av Bat Caves som skulle vara bra, vilket vi även fick bekräftat. Eftersom det var min sista dag ville jag ju ha så bra snorkling som möjligt, så vi åkte dit tillsammans vid 3-tiden.

-

När vi väl kom dit kände Li för att åka hem medan det ändå gick att få skjuts, vilket han även gjorde. Jag sa att det var helt okej, och att jag absolut skulle klara mig själv.

-

Den bästa snorklingen skulle vara utmed en klippvägg, men när jag väl kom dit var det oerhört grumligt och bara någon meters sikt. En bit ut var sikten mycket bättre, och ganska snart tog jag sikte på en utav öarna som låg en bit ifrån fastlandet. Där hade jag hört att snorklingen skulle vara riktigt bra, och det var ju bara en simtur på 200 meter, som inte skulle vara någon match. Jag tog sikte mot ön, tittade ner och njöt av häftiga koraller och ett rikt fiskliv. Dessvärre fick jag lite problem med att masken immade igen, och saltvatten i ögonen. När jag tittade upp insåg jag att jag hade drivit väldigt mycket åt vänster, men även här fanns en ö som jag var väldigt nära. Simmade dit i och tänkte vila lite, men vågorna slog ganska bra mot den lodräta klippväggen, så det kom inte på tal. Tittade på lite fiskar, innan jag tänkte att det kanske var bäst att ge sig tillbaka innan jag tröttnade.

-

Lättare sagt än gjort, när jag väl vände mig om och skulle simma mot land inser jag att strömmen, som jag simmat snett med, är oerhört stark. Jag kollade ner mot botten samtidigt som jag simmade så snabbt jag kunde, men insåg att jag trots det rörde mig bakåt ut mot ett folktomt hav. Vågorna tycktes tillta, samtidigt som de på just den här platsen kolliderade med starka strömmar. Panikkänslor och dödsångesten kom som ett brev på posten när jag insåg att situationen var ganska illa - bilden av lekande brorsbarn och tanken på att aldrig få återse familj och vänner var inget som lugnade ner mig för den delen heller. "Jag är 20 år och kommer dö, det kan inte hända, livet har precis börjat! Jag har ju massa planer för livet! Jag får ju inte ens säga hejdå!" - Tankarna var ganska många, och inte av det optimistiska slaget.

-

Jag läste vindsurfing på skoltid, ett ämne som enligt många är ansett som lek och stoj och något som inte borde ingå på skolschemat. Som tur var ingick här även livräddning, och hur man skulle agera om man hamnade i situationer som denna. Min fantastiske lärare Per Ringqvist lyckades under denna utbildning pränta in två saker i ryggmärgen på mig - att simma mot strömmen eller låta paniken drabba en kommer leda till en ganska säker död. Jag trängde undan dödsfruktan och tog sikte mot en klippa på fastlandet, som låg snett med strömmen, samtidigt som jag dumpade mina kallingar och den påse med ris som var knutna i dem - det kanske skulle minska motståndet mentalt åtminstone. Efter en stunds kämpande lyckades jag nå denna klippa, dessvärre var problemet inte slut här. Denna klippa vette ut mot det öppna havet, så vågorna här var helt plötsligt ganska mycket rejälare än de var i viken där jag började. Jag fick tag i klippvägen och lyckades dra mig upp en bit, dessvärre var dessa gamla koraller så sköra att de bröts av och jag hamnade under vattnet igen. En gång kom även en rejäl våg, som fick mig att trängas upp ganska våldsamt mot klippväggen. Cyklopet höll även på att tappa ett par gånger om, lyckligtvis lyckades jag behålla det. Jag började dra mig längs med klippväggen för att komma undan de värsta vågorna, och ganska snart hittade jag en liten inbuktning där jag på något sätt lyckades ta mig upp, såpass väl att jag kunde lägga tyngden på arslet och vila ben och axlar.

-

Jag ropade så högt jag kunde efter hjälp, bad en bön om att få återse familj och vänner igen samtidigt som jag vinkade frenetiskt med cyklopet. Eftersom jag tillhör den sista generationen McGyver-tittare, använde jag naturligtvis cyklopet till att göra solkatter i riktning mot byborna på stranden. Efter att ha suttit på klippan i sisådär 20 minuter, började jag fundera på om det var möjligt att ta sig in till land via klippväggen, eller om jag skulle bli till mos mot dessa ganska spetsiga koraller.

-

Då fick jag se en utav mitt livs vackraste syner - borta på stranden ser jag en hand sträckas upp i luften, i riktning mot mig.

En stund senare ser jag även en liten ranglig fiskekanot i andra sidan av viken, som letade sig långsamt mot mig.

Efter sisådär 20 minuter kunde jag, naken och med blodstänk lite varstans, kravla mig upp i kanoten. Väl på stranden igen visste glädjen inga gränser, så efter att tagit på mig badbyxorna jag lämnat på stranden fick ett gäng lokalbor blöta kramar, samtidigt som det vattnades ganska friskt i ögonvrån.

-

Den ene killen kunde bra engelska, och pratade med mig ganska länge efter att jag kommit iland.

Han berättade att han varit tävlingssimmare, och även när han var som bäst skulle han aldrig ha klarat att simma emot den strömmen. Han sa även något i stil med:

"You have to appreciate life now man, obviously you're not done here yet. But you have to be really careful, cause you're already on your second round, you got an extra chance today!"

Känns ganska skrämmande när lokalbor säger sådana saker, men just nu är jag bara hiskeligt glad att jag klarade mig!

Har naturligtvis lärt mig en läxa för livet, och kommer vara tacksam för var ny dag!

-

Då det var sista kvällen innan jag lämnade Boracay hade vi bestämt träff på den grekiska restaurangen på kvällen, men maten hade väl mindre betydelse. Även om det var tungt att säga adjö till alla svenskar lite senare, kändes det väldigt bra att få återse dem!

Det var har jag snorklade, ganska vackert och forforiskt...

7 pesooere i dricks! Lite drygt ett svenskt oere, inte illa!

Farval!

Aldrig traffat pa en kille som goer sig battre pa en scen!

En sista, valorganiserad gruppbild.

Farval!

-

Over and out.

/Sam