Backpackpackers

Morsning! Här följer en ganska lång resumé av en mycket händelserik dag.

-

Vaknade upp vid 7-tiden och gjorde mig iordning för avfärd. Kaviaren till frukost smakade naturligtvis underbart.

Kring halv 9 steg jag in på flygplatsen, och då jag hade lite drygt en timme till check in-en stängde tog jag det ganska lugnt, vägde mitt baggage och småpratade lite med en australiensare som jobbade runtom i världen. Singapore var enligt honom den bästa staden han besökt.

-

Strax efter 9 hade kön till check in-en blivit human, och jag stegade lugnt fram och slängde upp min 14,9 kg tunga väska och mitt pass.

 

"Kan jag få din biljett med?" bad damen i disken.

"Jag har inte skrivit ut den, men jag har bokningsnumret, det räcker väl?" svarade jag världsvant.

"Jo, det går bra. Din returbiljett då?" frågade hon vidare, med ett ansträngt leende.

"Den fixar jag när jag väl är där" svarade jag, ännu mer världsvant.

"Okej, men då vill jag se ditt visum" svarade hon, nu lite smått irriterad.

"Öhm...så...du menar att man måste ha ett visum om man inte har en returbiljett?" svarade jag, lite mindre världsvant.

"Läste du inte igenom alla villkoren du kryssade i?" frågade damen förvånat.

"Det tar ju tre dar!" utbrast jag.

"Okej, men jag kan inte checka in dig om du inte har en biljett ut ur landet, nu när du inte har ett visum!"

-

Den följande halvtimmen blev en ganska hektisk historia framför en McDonaldsdator, där man dessutom bara hade 10 minuterssessioner innan man automatiskt loggades ut. Efter att ha plöjt igenom alla tänkbara flygrutter på lågprisbolagens hemsidor hittade jag lyckligtvis ett flyg som passade. Manila - Kuala Lumpur, på kvällen den 2:e februari - 700 spänn för en flygtur på 3½ timme, vilket kändes bra under omständigheterna. Min betalning hann gå igenom sisådär 5 sekunder innan sessionen automatiskt avslutades, och därifrån blev det en 100-meterslöpning på 9 blankt med 22 kilos packning, till Cebu Pacifics informationsdisk. Där satt en förvånad receptionist som undrade varför jag stod och halvgapade osammanhängade. Bokningsnumret hade jag inte hunnit anteckna, så jag fick mer eller mindre roffa åt mig datorn och skriva ut bokningsbekräftelsen från min mail. Efter en till rusch genom vänthallen kunde jag äntligen, som siste man, checka in på planet.

-

Väl i Manila lyckades jag med nöd och näppe komma med det sista planet för dagen som skulle ta mig till Kalibo (270 kr!), varifrån buss gick till Caticlan. Där väntade slutligen en båt som skulle ta mig ut till Boracay.

-

På planet träffade jag på en liten jetsetter, som till en början verkade vara lite av en sol och vårare. Han hade bott i Filippinerna större delen av mitt liv, och gav mig massa tips om hur man skulle ta sig runt. Ganska snabbt erbjöd han mig även att bo gratis på lite av hans ställen runtom i Filippinerna, vilket inte lät helt fel. Han sa att han planerade att Ett ställe skulle tydligen ligga på hans egna lilla paradisstrand, dit det aldrig kom några besökare. Nyfiken, men ganska skeptisk, lyssnade jag på hans erbjudanden. Han skulle ut till Boracay, så vi hade följe i bussen och på båten. Eftersom jag blivit blåst tidigare var det med stor försiktighet jag hakade på när han skulle hjälpa mig att hitta boenden. Magkänslan sa att det borde vara okej.

-

Efter att Li bjudit mig och hans kompis på middag drog vi för att hitta boende, vilket gick sådär. Det slutade med att jag bodde gratis hos denne modellfotograf, som var ungefär lika maskulin som män i den branschen brukar vara. Magkänslan sa att det var lugnt, allt han sagt visade sig vara sant och hade han haft luriga planer hade han redan satt dom i verket för längesen.

"No trespassing! Violators will be shot. Survivors will be shot again."

Over and out.

/Sam