Backpackpackers -

Dag 74 - Mot Luang Prabang

Morsning!

Jag kan nog ha rest med tidernas dummaste busschaufför på nattbussen. När vi kom till en tullpassage bildades det, helt naturligt, en bilkö. Chaufförens lösning, klockan 2 på natten när hela bussen sov, var att lägga sig på tutan. Eftersom jag låg längst fram och tutan var i klass med den på Stenafärjorna, var det ett ganska otrevligt sätt att vakna upp. Det var inte bara en gång det hände, 3 gånger la sig chauffören på tutan. När han väl kom fram till luckan var han tvungen att profilera sig som alfahannen bland alla andra chaufförer. Detta gjordes naturligtvis med tutan - ett moget parningsrop på 20 sekunder. Under resten av natten nöjde han sig med att tuta på alla bilar som inte stängde av helljuset tillräckligt fort.

På morgonen kom jag till Mohan, här hade jag tur som på stationen hittade en direktbuss till Luang Prabang. På fönstret stod det Kunming - Mohan - Luang Prabang, så med allra största sannolikhet var det den bussen jag tänkt åka med från början. Passkontrollen gick smärtfritt, och mitt visum fick jag på plats mot den trevliga summan 33 dollar.

Vid lunchtid tog bussen ett stopp, ett stopp som av någon oförklarlig anledning skulle pågå i ett par timmar. Slog ihjäl tiden i en stol i solskenet, när jag inte pratade engelska med nyfikna ungdomar. De flesta av dem studerade engelska i skolan, och ville ta chansen att använda den i praktiken.

När chauffören väl satte sig i bussen hoppade jag in så snabbt jag kunde, medan resten av sällskapet satt kvar. Varför förstod jag aldrig, men helt plötsligt var det bara jag och en till passagerare som fortsatte resan. Han hoppades av i någon liten byhåla, så i lite drygt en timme var jag ensam med chauffören på skumpiga djungelvägar. Kände mig ganska lättad när vi äntligen åkte in i Luang Prabang strax efter 22. Efter en tuk-tukresa tog jag mig till hostellet jag tänkte bo på, och eftersom jag mer eller mindre hade varit på resande fot i över 50 timmar unnade jag mig ett eget rum vid ankomst.