Dag 141 - Back to Wellington
Morsning!
-
Idag var en sorgens dag. I sisådär fyra månader har jag haft en trogen resekamrat, införskaffad på ett outlet i Mongoliet. Min gråa äppelknyckarhatt, som gjort att många ögonbryn höjts runtom i världen, valde att skiljas från mitt huvud idag. När någon frågat eller tittat snett på mössan har jag bara försvarat det med ett litet "it's Mongolian fashion", vilket tystat alla skeptiker. När jag nu lämnade Nya Zeelands sydö, som jag kommit att betrakta som ett andra hem, så lämnade jag även denna kära ägodel bakom mig. Hade tänkt att mössan skulle få pryda rummet därhemma, som ett litet minne över min världsturné. Istället valde den att skiljas från min hjässa och begravs i djupet i Pictons hamn. Den låg och flöt precis intill färjan, och hade jag inte checkat in mina fiskegrejer hade jag lätt kunnat fiska upp den.
-
Båtturen i sig var en vinglig historia. Tillsammans med ett gäng britter i medelåldern tittade jag på Arsenal - Hull. Båten krängde från sida till sida, och en gång gick båten lite djupare än vanligt. Detta resulterade att jag fick 100 kilo britt över migm samt en öm höft. När gubben låg där på färjegolvet hojtade hans kompis glatt "Hey, at least I managed to save your beer!" och viftade med ett ölglas i var hand...
-
Väl i Wellington var firandet av S:t Patricks Day i full gång. Staden var klädd i grönt, och jag strosade runt med två norrlänningar - Ira, från Lule, och Erik, från Boden.
Ira gissade väl ganska snabbt att jag var ifrån Göteborgstrakten, och när det var dags för mig att gissa säger hon "Varsifrå är ja då?"...
Jag berättade även för henne att en Bodenkille höll till på hostellet.
-
Jag hade träffat på Erik tidigare på morgonen i Kaikoura, och när jag träffade honom igen på eftermiddagen berättade jag om norrländskan som höll till på hostellet. Jag sa vilket rum hon bodde på, varpå det gick upp för Erik att han faktiskt delade rum med damen i fråga. Väl i dörren funkar inte Eriks kort, varpå Ira öppnar och tilltalar Erik på engelska. Erik svarar på engelska, och de fortsätter att prata tills de upptäcker att jag viker mig av skratt. De hade tidigare hälsat på varandra och frågat varifrån de kom, men inte riktigt hört vad den andre sa, och bara fortsatt prata engelska. Trots att jag nämnt för båda att de hade en granne på hostellet, gick det fortfarande inte upp för dem att de bodde en skoterfärd ifrån varandra...
-
Förövrigt var Erik galet fotbollsintresserad han också, grymt kul för oss att prata av oss under kvällen. Hoppas att Ira tyckte det var lika kul att lyssna på...
Vineyards.
Goodbye my dearly beloved! <3
Seasick?
Starting to get a bit tired of this...
Boden och Väröbacka.
Mängder av grönklädda människor.
-
Over and out.
/Sam
-
Idag var en sorgens dag. I sisådär fyra månader har jag haft en trogen resekamrat, införskaffad på ett outlet i Mongoliet. Min gråa äppelknyckarhatt, som gjort att många ögonbryn höjts runtom i världen, valde att skiljas från mitt huvud idag. När någon frågat eller tittat snett på mössan har jag bara försvarat det med ett litet "it's Mongolian fashion", vilket tystat alla skeptiker. När jag nu lämnade Nya Zeelands sydö, som jag kommit att betrakta som ett andra hem, så lämnade jag även denna kära ägodel bakom mig. Hade tänkt att mössan skulle få pryda rummet därhemma, som ett litet minne över min världsturné. Istället valde den att skiljas från min hjässa och begravs i djupet i Pictons hamn. Den låg och flöt precis intill färjan, och hade jag inte checkat in mina fiskegrejer hade jag lätt kunnat fiska upp den.
-
Båtturen i sig var en vinglig historia. Tillsammans med ett gäng britter i medelåldern tittade jag på Arsenal - Hull. Båten krängde från sida till sida, och en gång gick båten lite djupare än vanligt. Detta resulterade att jag fick 100 kilo britt över migm samt en öm höft. När gubben låg där på färjegolvet hojtade hans kompis glatt "Hey, at least I managed to save your beer!" och viftade med ett ölglas i var hand...
-
Väl i Wellington var firandet av S:t Patricks Day i full gång. Staden var klädd i grönt, och jag strosade runt med två norrlänningar - Ira, från Lule, och Erik, från Boden.
Ira gissade väl ganska snabbt att jag var ifrån Göteborgstrakten, och när det var dags för mig att gissa säger hon "Varsifrå är ja då?"...
Jag berättade även för henne att en Bodenkille höll till på hostellet.
-
Jag hade träffat på Erik tidigare på morgonen i Kaikoura, och när jag träffade honom igen på eftermiddagen berättade jag om norrländskan som höll till på hostellet. Jag sa vilket rum hon bodde på, varpå det gick upp för Erik att han faktiskt delade rum med damen i fråga. Väl i dörren funkar inte Eriks kort, varpå Ira öppnar och tilltalar Erik på engelska. Erik svarar på engelska, och de fortsätter att prata tills de upptäcker att jag viker mig av skratt. De hade tidigare hälsat på varandra och frågat varifrån de kom, men inte riktigt hört vad den andre sa, och bara fortsatt prata engelska. Trots att jag nämnt för båda att de hade en granne på hostellet, gick det fortfarande inte upp för dem att de bodde en skoterfärd ifrån varandra...
-
Förövrigt var Erik galet fotbollsintresserad han också, grymt kul för oss att prata av oss under kvällen. Hoppas att Ira tyckte det var lika kul att lyssna på...
Vineyards.
Goodbye my dearly beloved! <3
Seasick?
Starting to get a bit tired of this...
Boden och Väröbacka.
Mängder av grönklädda människor.
-
Over and out.
/Sam
Kommentarer
Postat av: Martin
Hmmm, killen med blåa byxor och vit T-shirt verkar må bra....
Trackback
