Backpackpackers -

Dag 180 - Last day in Chicago

Morsning! (I'll upload a loot of pics within the coming days, hang on...)
-
Svensken Samuel
Efter att ha snoozat i en timme och därmed missat frukosten begav jag mig till Anderssonville, ett gammalt svenskkvarter i Chicago. Bussen släppte av mig rätt utanför det svensk-amerikanska museet. Väl där klev jag in i en liten drömvärld som plötsligt väckte hemlängtan nåt fruktansvärt. En hel hylla med svenska godsaker, alltifrån hallonsaft till Ahlgrens bilar. Fick ju dock sansa mig lite, så köpte bara en rulle Ballerina, en påse med dumlekolor, Ahlgrens bilar och en ask Läkerol. 16 dollar gick kalaset på, men gott smakade det allt! Förutom kopiösa mängder dalahästar, Pippi-prylar och svenskrelaterade böcker fanns det även lite landskapsmålningar av Carl Larsson. Helt plötsligt förstod jag hur mycket jag älskar landet därhemma - en dag innan halvårsjubileet...
-
Naturligtvis fanns det mycket mer än bara souvenirer - ovanvåningen innehöll en intressant utställning om alla de svenskar som kom hit för att söka lyckan. En stor andel av dem hamnade här Chicago och Anderssonville. Så sent som in på 1930-talet var det svenska som gällde på gatorna här.
-
Och lunchen då? Den intogs på restaurang Svea, och bestod köttbullar, brunsås och potatismos. Det var ju en amerikansk portion, så jag fick säkert ett tjog köttbullar. Mjölk och riktigt rågbröd blev det upptill. Fick även ärtsoppa till förrätt, men skippade faktiskt den...
-
Göra-allt-på-samma-gång-Samuel
Drog mig sedan vidare för att utnyttja min dubbelkupong till The Hancock Observatory. Gick en sväng om Sears/Willis Tower också, men det kändes inte så aktuellt att betala 110 spänn för att åka upp i dimman/molnen. Antar att den var ungefär lika tät där som den var omkring Hancock....

Tidsoptimisten Samuel
Blev lite bråttom när jag skulle med tåget. Kom mig iväg väldigt sent till tunnelbanan, som stoppade lite väl ofta enligt min klocka. Konduktören pekade åt ett håll och sa "Spring ditåt!". Jag gjorde så, men hamnade galet. Med en knappt kvart kvar till avgång hoppade jag in i taxi, eftersom jag fortfarande hade en bit kvar och mina ben höll på att vika sig under 35 kg packning. "Var bara lugn" sa han. "Du har ju 12 minuter på dig, inga problem". Väl i gaten var det samma lugnande sak. "Det är lugnt, vi stänger först om 3 minuter"...